Nu får det vara nog

Enough is enough. Nu är det krig. Insekterna/lopporna/myggorna – vad det nu är – käkar upp mig och jag haller pa att bli tokig. Om jag räknar betten pa min ena hand lite snabbt sa blir det ungefär 25 stycken. Pa ena handen (!). Sa i morse marinerade jag min säng i loppdödarmedel. Jag hade förhört mig om vilket märke som var bäst (det vi hade innan har ju inte gjort sa stor inverkan). Arbetskamraterna Leo och Moises sa att Raid var bäst. Men för att känna mig lite extra säker fragade jag en dam som ocksa stod och kollade in insektssprayerna i affären. Hon rekommenderade samma märke. Sa nu ser jag fram emot loppornas reträtt.
Jag hoppas att min säng hinner torka till i kväll bara. Det ar inte alls särskillt säkert eftersom luftfuktigheten i den här stan inte är att leka med.

Jag har lagt ned skrivandet lite för jag tänkte att ingen läser det här. Men sa fick jag ett sms fran en kär vän i Sverige där hon skrev att hon läser bloggen och jamen da far jag ju ta och skriva lite. Nu har jag högtflygande planer pa att bli en duktig bloggerska. Och jag blir alltid glad for kommentarer. Eller sms saklart. Men att kommentera inlaggen kanske ar enklare.

Förra veckan var jag och Sofia i Santiago. Vi skulle göra tva intervjuer. De var utpridda pa tva dagar och eftersom vi jobbat en massa helg sa tog vi en semesterdag ocksa. Det blev tyvarr bara en intevju, dock en mkt givande sadan. Det var med författaren/forskaren/läraren Victor Toledo. En man vi var lite nervösa för att träffa eftersom vi hört att han var lite svår och högdragen. Men han var hur trevlig och hjälpsam som helst. Han kunde massor om de fragor vi arbetar med och det var skönt att nagon kunde förklara sammanhang och bakgrund och räta ut några av vara frågetecken.
Den andra intervjun skulle vara med det inte sa populära företaget Arauco. De heter aven Celco och har orsakat en massa miljo- och arbetsporblem i Chile. Vi skulle prata med dem till en artikel vi skrev och hade bestämt fredag. Tyvärr gjorde den trevlige kontaktpersonen sig onåbar och intervjun blev således aldrig av. Jäkligt tråkigt. Det hade vart kul att träffa dem.

Men vistelsen i Santiago var härlig. Sol, sol, sol och mycket mat och öl pa uteserveringar. God mat dessutom. Jag var helt eld och lågor över en av våra frukostar som bestor av te, macka, ägg och fruktsallad. Jag satt och stirrade pa min fruktsallad med hallon, melon, annanas, fikon, jordgubbar etc och upprepade det här en ju en dröm. Jag gillar fruktsallad.

Väl tillbaka i Temuco var det dags för toppmöte. Folk hade åkt fran hela landet för att gå pa det har motet och det var ovanligt välorganiserat. Trött som man var efter en nattlig bussresa sa var det sjukt skont med en dagordning som folk faktiskt höll sig till.
Pa kvällen firades det med grillfest pa kontoret (kontoret är alltså ett vanligt hus). Även det var ovanligt trevlig och kul. Folk åt kött (som vanligt), drack öl, sjöng och spelade gitarr. Männen spelade alla låtar de kunde komma pa med antingen Maria eller Sofia i titeln. Det finns dock inte sa manga sofialåtar, men hejdlöst många mariasånger. Det var väldigt knasigt, men trevligt.
Lite senare satte sig en peruan i Sofias knä och jag fick dansa med en alldeles för berusad kompis. Då var det dags att gå. Vilket vi gjorde och hamnade på ett salsatek (istället för discotek). Vilken upplevelse. Pa scenen stod två stereotypsnygga människor och hade nat sorts sexigt aerobicpass som alla pa dansgolvet foljde. Som linedance, fast discosalsa. Otroligt festligt.

Nu ar det ny vecka; vi har hunnit träffa en amerikanska som ser ut exakt som mig, vart pa restaurang och köpt trosor på en parkeringsplats. Och jag har startat ett krig. Det ar ju faktiskt nastan viktigast av allt.

Santiagoborna har snyggat till en byggställningsvägg.

Sofia och jag tar turistiga bilder i Santiago.

Jättemöte i Temuco.