Kan bli tajt

Tydligen är passagen mellan Mendoza och Santiago inte helt palitlig. Det har snöat i Anderna vilket gör att de stänger av vägen ibland. Jag har inte tid med avstängda vägar. Jag har ett flyg att passa.

Slutet är nära nu

Snart sätter vi oss pa en buss mot Santiago. Även om det ska bli trevligt att komma till stgo igen, och det kanns faktiskt lite som att komma hem, vill jag inte. Inte inte inte. Det är ju början pa hemresan till Sverige. Kan jag inte bara fa stanna i Buenos Aires? Jag skulle trivas sa bra.

Det ska bli mysigt att träffa vänner och familj, men inte lika mysigt att komma tillbaka till arbetsloshet och räkningar. Uh.

Argentina fortsatter att leverea. Igar blev det en ovantad utekvall med vara hostelkompisar efter att ha vart pa den roligaste fotbollsmatchen nagonsin. Det var ett mindre aventyr att komma in pa stadion (vi hade ju inte kopt nagra biljetter i forvag) och smugglades in pa hejarklackens sektion via ett helt gang av olika vakter och poliser. Alla mer eller mindre korrupta. Uppenbarligen. Men det var helt grymt. Sangerna slutade inte for en sekund. Inte en enda tyst sekund. Inte ens nar andra laget gjorde mal, inte nar vi fick en straff, inte nar matchen slutade. Helt galet. Och fantastiskt. Och om det ar sadar livat och kul nar laget spelar uselt och forlorar (som de gjorde igar) maste det vara makalost nar de vinner.

Stadion var full av Boca Juniors bla-gula farger. Det var svenska flagoor med klubbmärken pa overallt. Fran borjan var det tydligen sa att det var tva lag i BA som hade samma farger. Det gick givetvis inte for sig sa de spelade en match om vem som skulle fa behalla fargerna. Boca Forlorade och blev tvugna att byta. De drog till hamnen och sa att de skulle ta fargerna fran landet som den forsta baten som kom hade. In i hamnen gled ett fartyg fran Sverige och sedan dess har Bocas farger vart gul och bla.

Nu ska jag packa ihop mina saker, saga hej da till kompisarna och forsoka fa tag i en schysst buss till Santiago. Sista bussresan ska banne mig bli en lyxig en.

Hej Buenos Aires

Till slut ar vi pa vag ut i den riktiga partynatten i Buenos Aires. Det kommer bli grymt. Banne mig.

Vi har blommor i haret och jag kanner mig som ett fån. Men ar det midsommar så ar det.

Moget beslut

Ah, Argentina. Jag gillar dig. Chile har ju liksom en speciell plats i hjartat, men Argentina ar lite renare, lite coolare, lite snyggare, lite billigare, lite roligare. Lite bättre.

Vi har vart i Argentina i cirka en vecka. Forst ut var Mendoza vilket jag redan har avhandlat. Sedan blv det Buenos Aires i hela 2,5 dagar. Nar vi satt pa reseagenturen, Sofia var fortfarande berusad och jag var galet övertrött, hade vi 15 minuter pa oss att bestamma, boka och betala var planerade tripp till Iguazu och Brasilien. Da insag vi, i all var snurrighet, att Brasilien var en jattedalig ide. Vi hade inte hunnit se Bunos Aires ordentligt och vi skulle knappt hinna till Rio innan det var dags att aka darifran. Flygbiljetten till Santiago var ovantat dyr och flyget gick ovantat sent. Ingenting var rktigt bra. Sa nu har vi andrat vara planer. Nu ar vi i iguazu pa gransen mellan Brasilien, Paraguay och Argentina och ska kolla pa jattestora vattenfall i tva dagar. Sedan aker vi tillbaka till finfina Buenos Aires.

Därefter blir det buss till Santiago. Det lar ta en evighet, men det finns ingenting i bussväg vi inte klarar efter helvetesbussen till Peru (se tidigare inlägg för detaljer).

Jag ar sjukt nojd med vara nya planer. De kanns förstandiga.
Man maste vara lite vuxen ibland som Sofia sa nar vi satt pa reseagenturen. Sen bestamde vi oss for att aka tillbaka om 1,5 ar. Da ska vi gora Brasilien.

Pa resande fot

Nu ar vi i Argentina. Jag trodde att staden Mendoza skulle vara liten och trakig, ett stalle som hade maga besokare bara for att det ligge nara den chilenska gransen, men det ar en rikigt stor stad och jag har haft kul. Igar var vi pa en vintur - pa cykel. Vi fick en karta och en cykel och sen cyklade vi omkring till olika vingardar och provade vin. Extrem trevligt. Man blev lite seg av att dricka vin hela dagen men det var ingenting lite mer vin kunde andra pa.

Innan Mendoza var vi i Santiago. Jag gillar Santiago. Mycket.
Vi bodde pa en schysst hostel i det schyssta omradet Bellavista dar man kan klubba, ata, turista och hade det fint. Dessutom hade vi lyxen att mota upp med Sofias kompis kompis Jenny; En svenska som bor i Santiago och hade koll pa vilka turistgrejer vi inte skulle missa. Hon hade moblerat om hela sitt arbetsschema och tagit ledigt for att kunn vara med oss. Hur snallt som helst. Hon har aven tragit hand om vara extravaskor och nar vi kommer tillbaka till Santiago ska vi bo hos henne. Hon och hennes kille bor i ett ekologiskt bostadsomrade. Jag vet inte rikigt vad det innebar, men det later onekligen lovande och jag ser fram emot det.

Ikvall aker vi vidare till Buenos Aires. Vi har lite ont om tid och vi far se till att planera var tripp lite mer sa att vi faktiskt far nagra dagar i Rio. Det ar sa trakigt att vi har sa brattom, det ar sa mkt att se och gora att jag inte vill stressa. Men att fastna i Mendoza ar inte ett alternativ. Trevligt ställe, men Buenos Aires väntar.

Dagen P

P som i presentation. Idag är det dags. Om tva timmar är det meningen att vart möte med dirigentesarna ska börja (fast det lar ju bli om 4 timmar eller nagot) och da ska vi leverera. Rapportarbetet om den chilenska lagen som vi jobbat pa under tre manader ar klart. Eller det far vara klart.

Själv jobbar jag pa ett faktablad. Tyvärr tror jag inte att det kommer att bli sa himla bra. Det kanns som att jag missuppfattat vad de vill ha. Typiskt dumt. Och typiska deadline-nerver. Det blir nog bra. Men... äh.

Dessutom kanske jag maste gora om en intervju. Inte vad jag har tid med nu. Ihhh.

Men jag lugnar mig med lite likör. Det far man. For idag ar sista dagen. Imorgon bär det av mot Santiago.

Askungen

- Det är bara jobb, jobb och jobb.

Det är Sveriges nationaldag idag. Hemma firas födelsedagarna för min syster och minikillen Simon. Grattis. Den sammanlagda aldern pa dem blir 36. Min syster svarar för de flersta av dessa ar.

Själv jobbar jag. Jag har lite panik. Eller jag vet inte.
Ibland känns det som att jag har läget helt under kontroll. Det är en mycket behaglig känsla. Andra ganger känns det som att jag inte har en aning om vad jag sysslar med. Det är inte alls lika behagligt.
Dessa tva känslolägen ligger extremt nära varandra och jag pendlar mellan dem ett flertal ganger per timma. Eller per halvtimma för den delen.

Sofias dator mar dessutom riktigt, riktigt daligt. Det gör ingenting i var, eller framför allt hennes, arbetssituation bättre.

Men nu maste jag aterga till skrivandet och panikandet. Hej sa länge.