Höjdsjuka

Nu är vi framme. Äntligen!
Puno är en ganska liten stad med hektisk trafik (alla sorters färdmedel finns, idag har jag akt taxi, minibuss och mopedtaxi). Det är fin stämning och vi har träffat en massa vänner fran var svenska organisation SAL/Latinamerikagrupperna. Det känns kul men lite konstigt att traffa sa manga som pratar svenska.
Vi bor pa ett schysst hotell och allt är rekoderligt uppstyrt. Det enda som ar lite jobbigt är höjdsjukan. Puno är beläget sisadär 3700 meter över havet och det märks. Jag är yr, har ont i huvudet och blir otroligt anfadd för minsta lilla. Man tar sig framat sakta, sakta for man helt enkelt inte orkar ga snabbare. Det roligaste är att man kan mäta sin puls och skratta at det hejdlosa resultatet. Jag forstar varfor tex Peru och Bolivia alltid lyckas vinna sina hemmamatcher i fotboll, motstandarna har ingen chans pa den här höjden.

Hur som helst gör bade jag och Sofia vad vi kan för att dämpa yrseln vilket innebär att man äter en massa kokaprodukter, käkar medicin och far syrgas. Syrgas har de pa hotellet, kokablad likasa. Har pa toppmotet kan man köpa kokate, kokakakor och lite allt möjligt med koka i.
Jag tycker dock inte att kokan hjälper sa mycket. Smakar mest te. Men det lar ju inte skada och kakan var ju god.

Nu ska jag fortsatta arbeta med faktabladet till Latinamerikagrupperna. Det känns sjukt trist att vi ska aka hem snart, men det finns ju en del som väntar där hemma ocksa. Onekligen.

Peru - men inte framme ännu

Nu, 56 timmar efter paborjad resa, ar vi i Peru i staden Tacna. Jag skulle kunna skriva i flera tusen tecken om hur trott jag ar pa den har resan, hur otroligt knäpp den är, hur bussen gar sonder, hur storigt langsamma folk ar, hur opbefintlig kommunikationen ar - men det ska jag inte. Ni fattar grejen. Jätteresan har blivit en enorm resa och den är inte slut än. Nu har vi i runda slängar 9 timmar kvar till slutmalet Puno. Tänk vad jag har blivit acostumbrada eftersom jag tycker att 9 timmar är en nätt liten ressträcka.

Tack för meddelandena. De har verkligen lättat upp. Sara tagit over ledningen med 3 sms. Men oroa er inte, ni har fortfarande chans att komma ifatt - inte minst pa min hemresa som lär ta ännu längre tid eftersom det finns ambitioner i gruppen att ta vägen förbi Bolivia. Det ligger ju ända pa vagen. Nästan.

Jag i den chilenska öken som är den torraste i hela världen.

Frukost i bussen med obligatorisk gissa-hur-gammal-jag-ar-lek. Resultatet ar alltid detsamma; chilenarna ser aldre ut an vad de ar och svenskorna ser yngre ut. Alla ar nojda. Har ser ni en svensk tjej pa 28 och en chilensk kille pa 19 ar.

Vi har lämnat de andra och tar en öl pa en solig balkong efter att ha ätit redig veggomat (efter nagra dagar pa pomfritt, agg, bröd och ost var det mycket efterlängtat).

Katedral i Tacna som herr Eiffel (mer känd för ett torn) har gjort.

Världens segaste resa

Jag sitter i en liten byhala nagonstans i de norra delarna av Chile. än har vi typ 20 timmar kvar tills vi nar gransen mot Peru och vi ha redan vart pa vagarna i drygt 36 timmar. Var buss star mer stilla an aker. Jag inser nu att det beror pa bussen och busschaufforerna, men vara medresenarer har ingenting emot att stanna i nargra timmar lite da och da for att ata frukost, lunche, middag eller varfor inte vanta pa att 45 personer ska ta sig en dusch? Jag och Sofia tyckte att man lika garna kan duscha nar man kommer fram och blev saledes de enda pa bussen som inte duschade. Men om vi ska masa oss framat i det har snigeltempot kanske det trots allt hade vart en god idé...

Det har trillat in nagra sms och jag blir lika glad varenda gang. Hittills leder Hanna Johansson smsligan med hela 2 stycken. Cudos till henne.

Nu ska jag tillbaka tillbussen som enligt min handledare Marisol ror sig som en skoldpadda.


PS.
+56 9 8483 2131 kan man aven ringa, inte bara smsa... :)
DS.

Hasta la vista - nu blir det Peru!

Vi ska åka buss till Peru. Det kommer att ta över 40 timmar. 40 tmmar! Och jag som tyckte att det var segt att åka tåg till Kamar i 4 timmar. Jag har lätt för att bli åksjuk vilket gör det hopplöst att läsa, min mp3spelare rymmer bara ett halvt album (due to mp3spelarhaveri) och jag får ont i knäna av att bara sitta igenom en film i en biosalong med normalmycket benutrymme. Det jag kan göra är att sitta och titta ut genom fönstret. Jag kommer ju att gå under innan vi kommit ut ut landet. 40 timmar!
Men jag tänkte att den här taktiken är den enda rätta. Om jag skrämmer upp mig själv och förväntar mig ett reseinferno kommer jag kaske att bli glatt överaskad när bussen väl rullar in i måldestinationen Puno. Inte för att jag tror det, men det kan ju vara värt ett försok. Nasta vecka ska jag ju aka hem samma stracka igen och da kan jag ju testa en annan taktik om den här skulle vara dålig.

Hur som haver, jag skulle bli jätteglad och upplivad om det trillade in ett eller två sms under min resa. Så om någon vill liva upp resan för mig (tveka inte, bara gört!) så är det guld värt, även om jag inte kan svara (märkliga skillnader mellan mobilnäten som ställer till det när man ska skicka sms från chile...). Har rakat ge ut fel nummer (sorry pappa) sa här kommer det igen: +56 9 8483 2131.

I helgen var vi på en bar i Temuco. Vi har svurit lite åt stadens mediokra uteliv men i lördags var den minsann party sa att det rackte och blev over. Det lustiga ar att nar man kollar in på barerna ser det helt och hallet dött ut. Helt öde. Men så går man upp till övervåningen och sa är det världens fest där.
På lördagens bar var det ballonger, danstävlig och livesång med ”den ende sjungande DJ:n i Temuco”. På håll var DJ:n dessutom lite lik min svåger. Det gjorde det hela annu festligare.

Sjungande karaokeeDJ. Observera: den ende i Temuco!

Sittdans vid bordet. Alltid roligt.
Sofia har ny frisyr. Frisören klippte bort ungefär 5 kilo hår.

Sofia och ballongen.

Skicka sms nu <3

Psykbryt

Jag ar oftast en mycket rationell person som resonerar och reder ut alla mina tankar och kanslor for att hantera de svallvagor av stress som overskoljer mig da och da. Denna taktik tog jag som vanligt till nar just en sadan tsunamiaktig stressvag drankte mig tidigare idag...

Plotsligt var jag tvungen att bestamma mig for ifall jag skulle aka till toppmotet i Puno (i Peru) eller inte. Ett jattemote som ar grymt intressant och kul och man kan helt enket inte missa det.
Fast jag hinner ju inte.
Jag hinner inte.
Och jag kan inte genomfora det arbete de vill att jag ska gora dar. Av nagon outgrundlig anledning har organisationen har fatt intrycket va att jag skulle gora utmarkt journalistarbete i Puno.
Jag!
Jag som knappt oppnat munnen sedan vi landade pa chilensk mark. Jag som star brevid nar Sofia styr upp allting som har med spanska att gora (typ allt eftersom vi ar i chile). Jag som fortfarande har problem med snacket i normala vardagssituationer. Skulle jag utfora schysst journalistiskt arbete dar?
Nej.
Nejnejnej.

Fast jag maste ju aka dit. Kan ju inte missa det. Varsta grejen liksom. Tyvarr ar min taktik hogst medioker och funderar enbart i ett fatal fall. I dag var inte ett av de fallen.

Men efter nagra samtal, lite skype, lite mobil, lite planering och lite hederlig tid for att lata det sjunka in har vi bestamt oss. Jag och Sofia ska till Puno. Vi kan ju inte missa det.

Nu ska vi jobba som svin (citat Sofia) for att fa gjort allt vi ska hinna med.

Sjuk

Ring ring
- Hej, hur mår du? Vad sa de?
- Vad är bronquitis? De sa att jag har bronquitis och öroninflammation.
- Typ luftrörsinflammation. Du får ju fan de konstigaste sjukdomarna.

Sofia är sjuk. Bronquitis och otitis. Det är luftrörskatarr och öroninflammation. Hennes vanligtvis ganska ljudliga stämma låter numer bara som små kraxande. Hon har fått en massa medicin och blivit ordinerad 3 dagars sängliggande. Men där satte hon stopp. Nej! Inget sängliggande. Vi har iofs ett mycket stillasittande arbete så det ska nog inte vara alltför krävande.
Det lustiga i kråksången (höhö) är att hon aldrig blir sjuk hemma i Sverige. Men så fort hon lämnar svea rike bakom sig kommer de konstiga sjukdomarna ifatt henne.

Hur som haver. Jag tycker synd om henne och planerar att bejaka mitt intresse för omvårdnad (eh) och ta hand om henne. Langa te, låta gasvärmaren stå extra nära hennes säng, trycka på play när vi kollar på Grays anatomy och så vidare. Ingen onödig ansträgning för hennes del. Här ska tillfrisknas!



btw: Det är sol idag. Och det var det igår med. Kors i taket.
btw 2: Jag har tjockat till mig. Jag får inte på mig mina byxor. Jag skyller på det friterade brödet.

Pepp ett & två

1, Jag ska pa bio ikvall! Äntligen ska jag se den nya (inte sa jatteny langre, men men) X-menfilmen som handlar om Wolverine. Jag har en fablass for x-men och det har gjort lite ont att jag inte sett filmen tidigare men nu far jag tillfalle att bekaja mitt begär. Antagligen kommer jag bli mäkta besviken, speciellt eftersom filmen ar dubbad, men skit samma. Bättre en spansk Wolverine än ingen Wolverine alls.

2, Lyssnar pa Depeche Mode pa spotify (älskade spotify) och blir otroligt peppad inför i sommar. Arvika kommer att bli grymt.

Viktiga inköp och obetalda räkningar

Idag stangdes strommen av. Organisationen vi jobbar pa har tydligen inte betalat rakningen. Suck. Jag har kanske inte sagt det innan men jag har vissa funderingar over hur organisationen här ar uppbyggd, men har tankt att det bara ar en kulturkrock. Det svenska sattet att styra upp saker och ting ar ju inte nodvandigtvis battre an det chileska. Men nu funderar jag igen.

Vi har kopt en varmeflakt och lanat till oss en gasdriven emelmentgrej. Nu har fleecepyjamasen fatt konkurrens om forstaplatsen pa listan over mina basta kop i Chile. Varme har aldrig vart mer valkommet; jag forkyld och stackars Sofia verkar ha feber och kanske influensa pa gang. Ingen mer kyla nu tack. Bara torr, fin, gladjespridande värme.

Värme pa ingang!

Idag snackade vi med la señora i vart hur och fragade om vi kunde fa lana deras gasdrivna estufa, vilket är lite som en blandning av ett element och en kamin. Eller som en värmefläkt utan fläkt. En mojäng som avger värme och drivs av gas helt enkelt. Hur som haver ska hon hämta den fran sitt landställe imorgon och om allt gar som det är tänkt har vi värme imorgon. Ah gud var jag hoppas pa det.

Ater till arbetet. Nu har det börjat hopa sig pa riktigt och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.

Fick förövrigt post igar för första gangen(!). Det var mormor och mamma som skickat ett vykort. Det var grönt och somrigt med fina liljekonvaljer pa. Det var härligt att hitta nagot till mig sjalv i brevladan och jag blev väldigt glad. Tack. Mer sadant!

Klagovisa

Jag bara klagar, men helvete vad det är kallt idag. Det är kallt ute, på kontoret och hemma. Det enda stället jag kan fly till är köpcentrumet men det är ju så sjukt trist att det inte går att fördriva mer än någon timma där (om man anstränger sig riktigt ordentligt vill säga). Och nu är det ju dessutom arbetstid så nu kan jag jag ju inte sticka hur som helst.

VI måste definitivt fixa en värmeapparat till vår lägenhet. Jag trodde inte att jag skulle ge upp i första taget, och det har jag inte gjort heller, men nu har jag fått nog. Det är ju så fuktigt så man fryser in i märgen. Kudden är så fuktig att mitt hår krullar upp sig varje natt och kondensen rinner längs med våra fönster. Vi köper värmeljus (som inte är lika billiga som i Sverige) som kan sprida lite myspysstämning och värme men det är ganska lönlöst. Vi skulle behöva ett helt 50-pack ala IKEA för att märka någon skillnad.

Jag har färgat håret. Det är mörkare med blir ljusare/dassigare för varje gång jag tvättar det. Vet inte om det är bra eller dåligt. Inte en enda av mina arbetskollegor har kommenterat förändringen. Det vet jag inte heller om det är bra eller dåligt.
Här är en bild på mig när jag är förskyld, djupfrusen och har en rätt dålig hårdag. Enjoy.

På egen hand

Jag är ensam i Temuco. Sofia är i Santiago tillsammans med sin kompis Erika. Jag stannade hemma på grund av pengabrist. De kommer antagligen möta upp med några av våra nya bekanta som jag och Sofia träffade i Pucon (stället med vulkanen) och jag är lite avundsjuk. Samtidigt är jag sjukt nöjd med lite tid för mig själv. Jag och Sofia är ju annars med varandra 24/7 och det känns onekligen lite tomt. Jag har satt mig på ett internetcafé i köpcentret som ligger 2 sekunder från vårt hem . Här passerar det en himla massa människor (det är mors dag imorgon vilket är shoppinghelgen nummer 2 [efter jul]) och lite då och då kommer det fram barn eller fyllegubbar som vill prata med la rubia.

Jag är inte så himla rubia, ljus, längre. Efter att ha konstaterat att min utväxt var allt annat än acceptabel har jag nu färgat håret. Jag har inte ens själv sett mitt hår torrt än men enligt reflektionen i glasrutanbrevid mig är det förvånansvärt mörkt. Men rätt fint. Vi får väl ser hur det ser ut i en riktig spegel.

Nu har jag suttit i en evighet på det här internetstället och ska köpa lite mat dra hem och ta mig an en säsong av nån teveserie. Sofia tyckte att jag skulle kolla på nån "killserie" som hon själv inte är så intresserad av. Så beroende på vad hennes make har skickat med henne blir det antagligen antingen Enoturage eller 3dje säsongen av Dexter. Jag hoppas på Dexter. Eller kasnke Californication. Eller alla tre?!

Nej nu får jag hybris.

Ett svinlangt inlagg

Jag vet inte varfor men det kanns som att jag alltid har sjukt mycket att skriva nar jag val ska blogga. Inte alls sadar som det ar meningen att man ska blogga, lite grann varje dag. Nej jag bloggar en gang i veckan och kampar for att inte skriva romaner till inlagg. Men jag matse gora er besvikna. Idag blir det en roman. Be prepared.

Jag och Sofia har vart i 3 olika stader/byar sedan senaste inlagget. 4 om man raknar Temuco dar vi bor. Och det kanske man ska gora.

Just nu sitter jag pa kontoret och hor hur de har mote utanfor mitt rum. Det ska bestammas vem som ska aka tilld et stora toppmotet for ursprungsfolk som halls i Peru om 3 veckor. Stor grej det dar motet. Jag och Sofia har forsokt mygla dit oss sjalva, men vi kommer inte att kunna aka. Jag misstanker att organisationen hemma i Sverige har svart att motivera att de ska ytterligare tva svenskar dar nar de reda har ett gang pa plats...

For en vecka sedan var det 1 maj. Da var vi lediga och hade bestamt oss for att aka till Valdivia dar var kompis Max ar uppvuxen. Det ligger bara 2 timmar fran Temuco, fast vid kusten. Dar skulle vi hanga vid havet och ga till en ölfabrik. Ölet Kunstman bryggs dar och det ar asgott. Och det betyder en hel del nar jag sager det, for jag ar allt annat än ett fan av öl. Men som sagt, Kunstman ar gott och vi hade planerat en helg i ölets och arbetarnas tecken. Sa blev det inte. Max farfar gick bort och plotsligt kandes en ölhelg inte helt aktuell. Vi lamnade Max ifred och akte till en annan stad – Pucon. Tva timmar inat landet.

Det ar en liten turisttät by dar man gör en massa aktiva grejer. Vi raftade (paddlade gummibat och ramlade i vattnet), klattrade upp for en vulkan (kebnekaise: typ 2000 m, vulkanen: typ 3000 meter) och badade i varma källor.

Rafingen var jättekul och alldeles lagom svar. Vi blev kompisar med tva tyskar och en fransos och fransosens pappa som var i samma bat som oss. Jag fros som satan resten av kvallen och blev inte varm foran jag krupit ned under hostelets 3 lager med filtar och supertjocka duntäcken.

Vulkanen var helt sjukt jobbig. Det var langesedan jag kande mig sa otroligt utmattad och i jattebehov av energi som nar jag klattrade dar. Det var 6-7 timmars klattrande. Mest var det porös lavasten/berg, men ungefar en fjärdedel var glaciär. Da, nar jag gick med med mina ispiggar under skorna och halkade runt pa den branta glaciären, kickade min högrädsla in. Uhu, laskigt och jobbigt. Jag tittade inte pa utsikten utan sitrrade ner i backen sa fort nan ville stanna och ta kort. Vi var forresten i samma team som personerna vi hade raftat med. Mycket kul och trevligt.
Sista biten till toppen var asjobbig och det blaste sa mkt att vissa team inte fick klattra hela vagen upp. Vara guider verkade dock inte bry sig sa mkt. Val uppe pa toppen lukade det jatteackligt, dammet virvlde och gick knappt att andas. Men det var det värt. Jag var mycket nöjd.
Vagen ned gick mycket snabbare men jag var sa trott att benen skakade. Ramlade lite da och da. Val framme vid bussen vräkte jag imig en massa vatten och mackor och efter ett tag var jag levande igen. Och aterigen mycket nöjd.

Pa kvallen akte vi till Pucons varma källor. Hur gött som helst. I en liten park fanns sma hus som man bytte om i och sedan gick man ut till de varma poolerna. Det fanns ungefar 5 pooler men alla var inte lika varma. Vi höll oss till de varmaste och de var nog 45 grader. Eller mer. Valdigt svart att uppskatta. Jag ar uppenbrligen inte sa bra pa den dar med grader. Men de var varma och goa iallafall. Och aterigen motte vi upp vara aktiva vanner fran raftingen och vulkanen. Sittandes i en varm källa, i halvmörkret med en kall öl i handen (herregud vad jag dricker öl) var en helt perfekt uppmjukande avslutning pa den dan.

Pucon var överlag en hit. Vi träffade andra roliga utlänningar och hade vadligt kul. Vi hade desstom en otrolig tur med vadret. Fredag och lordag var det sol. Sista dagen regnade det. Da firade vi var aktiva helg med att äta pizza.


Sen kom vi hem till temuco, packade ur vara svettiga klader, kopte fleecepyjamasar (mitt hittills basta kop i chile) och akte till sodra chile.

Vi har vart i Hornopiren och Chiloé. I sodra chile ar naturen helt otroligt vacker. Faktiskt. Det ar lite som ur sagan om ringen, sa jag antar att man kan likna landskapet vid Nya zeelands. Och enligt Sofia ser det aven ut lite som i skottland, men vad vet jag. Det var hoga berg, djupa dalar, vattenfall och hav. Allt inklätt i lummig grönska och beslöjande moln. Inte helt fel.
Vi gjorde intervjuer med fiskare och tva olika laxforetg. Det ena var oppet och berattade garna om sina problem, medan det andra var helt tvartom.
Det ar alltid intressant att traffa folk och hora deras berattelser, sa aven den har gangen. Jag kanner mig valdigt priviligerad som far komma till de har platserna och traffa alla de har personerna. Jag far vara med om saker jag aldrig skulle fatt gora om jag bara hade rest runt o chile pa egen hand.
Pa Chiloé (det ar en ö) blev det lite av ett antiklimax. Jag vet inte vad som hande med planeringen , men det fanns ingen dar som kunde hjalpa oss med att komma ut till de olika stallena. Forsta dagen pa chiloé vantade vi utanfor ett kontor i tva timmar innan vi fick reda pa att personen som tydligen skulle ha traffat oss hade fatt forhinder. Jahopp. Dagen efter sags vi i tva timmar, snacakde lite, kom fram till att vi inte kunde gora sa mycket mer dar och sen gick vi och bokade om vara bussbiljetter och akte hem. 10 goa timmar pa buss. Och inte en av dessa Semi Cama-bussar som jag tidigare lovordat, nej nej, utan en helt vanlig sitta-upprätt-och-ha-daligt-med-benutrymme-buss.

Sa nu ar jag tillbaka pa kontoret och langtar efter en lugn helg pa egen hand (Sofia ska till Santiago) med mycket chokladkaka, frukt och teveserier. Jag ska banne mig klämma en hel säsong av nan serie. Det är ett lagom ambitiöst mal för den här helgen. Ett perfekt mal.


Ursäkta det svinlanga inlagget. Jag lovar att inte ha sa mkt att beratta nasta gang.

Snygg och redo för rafting.

Liften var avstängd. Det var synd.

Jag pa toppen av vulkanen. Nöjd.

Pa väg ner. Typiskt ful utsikt.

Nere. Vadda sliten?
Obsevera ishackan i nedre hörnet. Jag gillade den.

Kyrka i Castro, Chiloé. Observera även att det är sol. Väldigt ovanligt i de trakterna.

I Castro byggs husen pa palar. Nar det ar högvatten ser det fräckt ut.

I Castro finns det även en hel del batar, knopar och andra havsrelaterade saker.