Nu, 56 timmar efter paborjad resa, ar vi i Peru i staden Tacna. Jag skulle kunna skriva i flera tusen tecken om hur trott jag ar pa den har resan, hur otroligt knäpp den är, hur bussen gar sonder, hur storigt langsamma folk ar, hur opbefintlig kommunikationen ar - men det ska jag inte. Ni fattar grejen. Jätteresan har blivit en enorm resa och den är inte slut än. Nu har vi i runda slängar 9 timmar kvar till slutmalet Puno. Tänk vad jag har blivit acostumbrada eftersom jag tycker att 9 timmar är en nätt liten ressträcka.
Tack för meddelandena. De har verkligen lättat upp. Sara tagit over ledningen med 3 sms. Men oroa er inte, ni har fortfarande chans att komma ifatt - inte minst pa min hemresa som lär ta ännu längre tid eftersom det finns ambitioner i gruppen att ta vägen förbi Bolivia. Det ligger ju ända pa vagen. Nästan.
Jag i den chilenska öken som är den torraste i hela världen.
Tack för meddelandena. De har verkligen lättat upp. Sara tagit over ledningen med 3 sms. Men oroa er inte, ni har fortfarande chans att komma ifatt - inte minst pa min hemresa som lär ta ännu längre tid eftersom det finns ambitioner i gruppen att ta vägen förbi Bolivia. Det ligger ju ända pa vagen. Nästan.
Jag i den chilenska öken som är den torraste i hela världen.
Frukost i bussen med obligatorisk gissa-hur-gammal-jag-ar-lek. Resultatet ar alltid detsamma; chilenarna ser aldre ut an vad de ar och svenskorna ser yngre ut. Alla ar nojda. Har ser ni en svensk tjej pa 28 och en chilensk kille pa 19 ar.
Vi har lämnat de andra och tar en öl pa en solig balkong efter att ha ätit redig veggomat (efter nagra dagar pa pomfritt, agg, bröd och ost var det mycket efterlängtat).
Katedral i Tacna som herr Eiffel (mer känd för ett torn) har gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar