Psykbryt

Jag ar oftast en mycket rationell person som resonerar och reder ut alla mina tankar och kanslor for att hantera de svallvagor av stress som overskoljer mig da och da. Denna taktik tog jag som vanligt till nar just en sadan tsunamiaktig stressvag drankte mig tidigare idag...

Plotsligt var jag tvungen att bestamma mig for ifall jag skulle aka till toppmotet i Puno (i Peru) eller inte. Ett jattemote som ar grymt intressant och kul och man kan helt enket inte missa det.
Fast jag hinner ju inte.
Jag hinner inte.
Och jag kan inte genomfora det arbete de vill att jag ska gora dar. Av nagon outgrundlig anledning har organisationen har fatt intrycket va att jag skulle gora utmarkt journalistarbete i Puno.
Jag!
Jag som knappt oppnat munnen sedan vi landade pa chilensk mark. Jag som star brevid nar Sofia styr upp allting som har med spanska att gora (typ allt eftersom vi ar i chile). Jag som fortfarande har problem med snacket i normala vardagssituationer. Skulle jag utfora schysst journalistiskt arbete dar?
Nej.
Nejnejnej.

Fast jag maste ju aka dit. Kan ju inte missa det. Varsta grejen liksom. Tyvarr ar min taktik hogst medioker och funderar enbart i ett fatal fall. I dag var inte ett av de fallen.

Men efter nagra samtal, lite skype, lite mobil, lite planering och lite hederlig tid for att lata det sjunka in har vi bestamt oss. Jag och Sofia ska till Puno. Vi kan ju inte missa det.

Nu ska vi jobba som svin (citat Sofia) for att fa gjort allt vi ska hinna med.